"Longtermism"

Tittar på en utsändning från en paneldiskussion om (att reformera) Global Governance vid WEF. En av deltagarna är Jacob Wallenberg som lyfter fram begreppet "longtermism". Han pekar på Wallenbergfamiljens och SEB:s 150-åriga historia, där kan man tala om långa perspektiv, åtminstone ur ett kvartalskapitalistiskt perspektiv. Det anknyter till ett annat tema i diskussionen: Varför har den asiatiska kapitalismen ett så mycket längre tidsperspektiv än den anglosaxiska modellen?

Svaret antyds: Familjen. Det asiatiska (kinesiska) företaget är uppbyggt kring familjen, inte individen som i väst. Det betyder att företaget går med familjen över tid, och familjen är inte en generation, utan flera. Företaget är till för familjens långsiktiga intressen över flera generationer. I väst dör företaget med individen, men det finns undantag från den individcentrerade modellen även i väst: Wallenbergarna är ett lysande exempel.

Världen behöver kapitalister som tar ett långsiktigt ansvar för sina investeringar. Ekonomi är alltid inbäddat i sociala relationer, kulturella föreställningar och värderingar och i en politisk kontext. Kapitalismen ska tjäna människan, inte tvärtom. För att kunna det, behöver vi Wallenbergarnas longtermism, och kinesernas familjekoncept; inte bara denna generationen ska skörda arbetets frukter, utan än mer de kommande.

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalismen, Kina, World Economic Forum, Wallenberg, SEB, longtermism, familj, generationer, frihandel

Förintelsens minnesdag

Ämnet är egentligen för stort för att kunna säga något av vikt. Många har försökt, inte alla har lyckats. Tror inte jag har så mycket att bidra med heller: Därför överlåter jag ordet till en som genom torra fakta låter saken träda fram: en av Englands mest framstående historiker, Winston Churchills officielle biografskrivare, Sir Martin Gilbert. Själva titeln på hans föredrag: Non-Jews who Helped Jews During WWII, bär ett budskap i sig. Det går att räkna och ge namn åt dem som hjälpte judar undan förföljelserna och förintelsen: De var få och de var individer.

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsens minnesdag, antisemitismen, förintelsen, sir Martin Gilbert, Churchill

Ingen frihandel utan politik

Daniel Griswold från Cato Institute menar att den globala frihandeln behöver WTO. Det är bra, vi frihandelsvänner måste lära oss att uppskatta den politiska sidan av frihandelsekvationen. Nyliberaler har en tendens att bortse från detta, där har våra "frihandelsfäder" från 1800-talet en hel del att lära oss. Jag har äran att förmedla en del av den kunskapen i min avhandling Handelsfrihetens vänner och förbuden. En sammanfattning finns på Timbros sajt www.frihandel.nu.

Läs även andra bloggares åsikter om frihandel, WTO, Cato Institute, Timbro, nyliberalismen

WTO räddar frihandeln?

Det spekuleras om vi står inför ett nytt 30-talsscenario med en världsekonomi som ramlar ned i det protektionistiska träsket. Kan skillnaden vara WTO? Världshandelsorganisationens generaldirektör fransmannen Pascal Lamy tror inte världen står inför samma öde. Han jämför den nuvarande situationen snarare med 1980-talets handelsdispyter mellan Japan, USA och EU. Handeln växte kraftigt och därmed friktionerna inom handelspolitiken, men det dåvarande GATT-systemet kunde hantera dessa.

På samma sätt idag med de växande handelskonflikterna mellan framförallt USA och Kina. Under förra året kunde WTO genom sin konfliktlösning hindra en protektionistisk eskalering och ett öppet handelskrig. Experter menar dock att det är under 2010 som det stora testet kommer, nu kommer regeringarna att vända uppmärksamheten mot arbetsskapande åtgärder och därmed kommer protektionismen mer i fokus.

Jag tror Lamy pekar på en viktig skillnad mellan 1930-talet och nu. Skillnaden heter WTO. Jag läser för närvarande in mig på mellankrigstidens handelspolitik och kan konstatera att dåtidens internationella handelspolitik förvisso hade vissa institutioner, fr a inom Nationernas Förbunds ram, men att inga av dessa kom i närheten av att vara så reglerade och institutionaliserade som WTO är idag. Det kan vara den avgörande skillnaden mellan då och nu, inte minst ifrågan om medling och slitandet av handelsdispyter. Jag hoppas det är mer än en from förhoppning.

Läs även andra bloggares åsikter om frihandel, protektionism, tullar, handelspolitik, WTO, Pascal Lamy, 30-talet, fascism, nazism

Palestina och WTO

JerusalemPost rapporterar att den palestinska myndigheten har ambition att få observatörsstatus inom WTO med målet att såsmåningom bli fullvärdig medlem. En WTO-anslutning skulle vara ett stöd i uppbyggnaden av ekonomiska institutioner i den blivande palestinska staten. Kritiker menar dock att WTO-medlemskap inte i sig själv är tillräckligt, vad den palestinska ekonomin behöver är tillgång till marknader mer än något annat och att ockupationsmaktens grepp över transporter och godsflöden liberaliseras. USA och Obama har här mycket att göra för att förbättra situationen.

Som nybliven medlem i Folkpartiet stödjer jag palestiniernas WTO-ambitioner. Handel och utbyte är en av de allra främsta faktorerna för fred, välstånd och demokratisering i regionen.

Läs även andra bloggares åsikter om frihandel, Palestina, Israel, WTO

Offer

Offer är ju ett skrämmande ord för oss svenskar. Men det är intressant att det med engelskan kan ges en annan, motsatt, betydelse: erbjudande, möjlighet. Och det är nog i kombinationen av försakelse och möjlighet som man ska förstå ordets ursprungliga religiösa innebörd.

För att vinna något måste man offra något, heter det ofta. Jag kommer att tänka på det i förhållande till denna notoriska konflikt som heter Israel/Palestina, ja egentligen Mellanöstern i stort. I mitt andra liv, som video-DJ, har jag fått ett brett världsomspännande kontaktnät. De videos jag spinner ses verkligen bokstavligen av människor i världens alla hörn. Inte minst i Mellanöstern, samma video som är populär i Israel har lika stora tittarskaror i Saudiarabien och i Libanon.

Vad är det vi ser? En gemensam ungdomskultur i de mer moderna och urbana delarna av Mellanöstern, stadskulturerna vid östra Medelhavet, där klubbhopparna i Athen, Istanbul, Beirut, på Cypern, i Tel Aviv har väldigt mycket gemensamt. Alldeles enkelt är det inte. Men ändå en förhoppning om en möjlig framtid.

För några år sedan lanserade jag på ett annat ställe just detta perspektiv, den dansande klubbgenerationens gränsöverskridande perspektiv i en världsdel sönderriven av hat, förtvivlan och hopplöshet. Kan vi dansa till samma beats, kanske vi också någon gång kan leva tillsammans? Jag lät mig inspireras av the Colour Revolutions som då drog genom delar av f d Sovjetunionen och i Mellanöstern (Libanons s k Cederrevolution).

Vad har vi själva offrat för att komma dit där vi är? I hundratals år har vi krigat med våra ärkefiender Danmark och Ryssland, i namn av Gud och nationell ära. Kan vi fatta det idag? Att sådant var värt att dö och döda för? Nej, det är svårt, och ska så vara. Vi har offrat en del av vår heder och stolthet, vår gudsfruktan, för att vinna något annat: fred, frihandel, demokrati, frihet och välstånd. Skulle du vilja offra de vinsterna för privilegiet att få slå ihjäl danskar och ryssar?

Vart jag vill komma i fråga om Mellanöstern med det resonemanget är väl rätt tydligt. Men jag eller någon annan kan knappast offra för andras räkning, jag kan inte ge upp andras nationella prestige eller tala om för folk att sluta vara traumatiserade, eller ge upp sin religiösa heder. Jag kan inte be folk sluta att kräva rättvisa, vare det sig nu rör land, egendom, liv eller nationell suveränitet. Jag kan inte be någon sluta känna sig hotad.

Men förvisso kan jag drömma. Drömma om att människor ska hitta vägar framåt, tillsammans. Kanske att kunna hitta ett gemensamt dansgolv, där offer också är ett erbjudande, där det som gavs upp blev en välsignelse. Land för fred, öppnade gränser för närmare kontakter, fred och välstånd. En väg mellan Kairo och Damaskus med Israel och Palestina som en förenande bro. En gemensam marknad i östra Medelhavet för idéer och varor, en något mer avspänd attityd mellan folken och trosinriktningarna, som danskar och svenskar i våra dagar blänger glatt och retfullt på varandra.

Redan i dag finns det tecken som inger hopp. Som israeliska DJ:en Offer Nissim, en föregångare inom den israeliska gaykulturen och en gudabenådad klubbproducent. Som exponent för det östra Medelhavets klubbkultur, och med en stark förankring i den gemensamma extatiska folkliga andlighet som förenar sufier och chassider, uppdaterad att gälla en annan outsidekultur, den hårt ansatta gaykulturens längtan efter förlossning. Tillsammans med ryskjudiska Maya Simantov, som följer i spåren av Ofra Hazas geniala sammansmältning av orientaliskt och modernt västerländskt, älskad på sidor om "säkerhetsbarriären". Och en öppning, den som hör skall höra, att någon bultar på porten i muren.

Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism, islamofobi, Israel, Mellanöstern, fred, frihandel, tolerans, klubbkultur, gayrörelse, marknad

Frihandel i bananrepubliken

EU har tillsammans med sina latinamerikanska motståndare kommit överens om att bilägga sin snart 15-åriga tvist om EU:s banantullar. EU har utfäst sig att successivt sänka tullen på bananer från 176 € till 114 € per ton. Är detta frihandel?

Även om EU inte direkt försöker påskina detta så finns det ändå i dess budskap en sådan undertext: - Detta är en seger för friare handel. I alla fall för det multilaterala handelssystemet som tycks vara en synonym för frihandel i EU:s kretsar. Handelskommissionären Benita Ferrero-Waldner: "Today is a very good day for banana producers worldwide and for consumers, as we finally see the 'longest trade dispute in history' solved."

Lycka för både producenter och konsumenter således. Producenter utanför ACP för att de får lättare tillgång till EU:s marknad; producenter inom ACP för att det inte blev värre och att de får övergångstid och anpassningsstöd på 200 miljoner €; och slutligen konsumenterna för att de får en bättre konkurrens på bananer, med därpå följande prispress och större utbud.

Frihandel åt alla lycka bär ... i alla fall tycks en till frihandel förklädd reformerad protektionism vara allas lycka om man får tro EU.

Läs även andra bloggares åsikter om frihandel, bananer, ACP, EU, handelspolitik, handelskonflikt, bistånd